Samtal med afghaner: Tre år i Sverige och ingen har lyssnat

 by Sanna Vestin

Jag kan inte samtala längre, ska hinna med en buss. Men kvinnan mittemot tittar uppfordrande på mig och vill bara säga en sak till.

- Jag har varit tre år i Sverige. Kan det verkligen vara sant att de där tjugo minuterna var min enda rättighet?

Jag vet vad Migrationsverket skulle svara. Du har haft en asylutredning. Du fick ett offentligt biträde. Du fick framföra alla dina synpunkter. Du fick överklaga till domstol.

Men tjugo minuter var tiden det tog innan asylintervjun havererade. Sedan började kvinnans lilla baby gallskrika och lät sig inte lugnas. Kvinnan var fortfarande utmattad efter flykten. Nu hade hon och babyn åkt tåg ett halvt dygn för att hon skulle intervjuas i en annan del av landet. Vid intervjun träffade hon sin advokat för första och enda gången.

- Kan du inte lugna henne? undrade handläggaren, som också var stressad. – Vi måste fortsätta!

Kvinnan kunde inte ens minnas vad hon sa under resten av intervjun, bara att hon inte kunde samla sig och tänka klart. Hon bad om att få en ny intervju så hon kunde ordna barnvakt.

Det gick inte. Inte heller kunde hon få träffa advokaten. Sånt kostar för mycket när det skiljer hundra mil. Några veckor senare får hon avslag – med motivering att hon berättat så lite om händelserna som drev henne på flykt.

Det är så mycket som är fel eller fattas i beslutet. Kvinnan vet inte ifall rättelserna når fram. Hon vädjar om muntlig förhandling i domstolen. Nej, hon vädjar inte, hon kräver det. Hon skriver själv ner missförstånden och skickar in dem.

Jag ser i handlingarna att Migrationsverkets avslår för att kvinnan inte är trovärdig. I sådana fall ska man ha rätt till muntlig förhandling. Men kvinnan nekas muntlighet. Domstolen går runt praxis genom att byta spår. Istället för att gå in på trovärdigheten skriver domstolen att skälen inte räcker.

Skälen. Vilka skäl, de där som står i Migrationsverkets beslut? Eller de där som hon inte hann berätta på sina tjugo minuter, de som hon inte fick tillfälle att komplettera och som domstolen inte tillät henne att komma och berätta om?

- Du har blivit illa behandlad, säger jag. Men nu är det som det är. Du får ingen ny prövning om vi inte kan lägga fram några nya omständigheter som du inte kände till när besluten togs.

Jag är förbannat trött på att behöva säga den repliken.

Jag hade rest för att träffa en rad av de afghaner som riskerade livet i en hungerstrejk hellre än att behöva utvisas. Jag hade räknat med att diskutera vilka risker de ser med att återvända.

Jag hade räknat med att få höra nya detaljer om vad de utvisningshotade befarar ska hända i Afghanistan nu när motståndsgrupperna laddar upp inför att de utländska trupperna lämnar landet. Jag hade räknat med nya berättelser om släktingar som dödats, och kanske även någon berättelse om att det för skams skull inte går att återvända.

Men jag hade inte räknat med denna tröstlösa rad av vittnesmål om en asylprocedur som bara inte fungerar. Amatörmässig tolkning, oåtkomliga advokater, nej till muntlig förhandling.

Varje asylutredning börjar med att personens trovärdighet ifrågasätts för att id-handlingarna är dåliga, detta oberoende av hur id-handlingarna ser ut. Oftast ifrågasätts trovärdigheten också på grund av missförstånd. När advokaterna är otillgängliga rättas inte missförstånden. Utredaren bedömer att det inte är så farligt som personen påstår och så kommer beslutet att man måste återvända – om inte till hemorten så till Kabul.

Jag vet att det pågår försök med att förbättra asylproceduren. Ibland går det att få en extra intervjutid. Det finns bra advokater. Det förekommer värdigt bemötande och det förekommer muntlig förhandling. Jag vet att en stor del av afghanerna fortfarande får uppehållstillstånd. Men att proceduren fungerar bättre ibland hjälper inte dem som inte fått tillgång till allt detta – som de faktiskt har rätt till. Och den stora misstänksamheten tycks alltid finnas där.

Dessa människor har mötts av en kompakt misstro – och det trots att deras berättelser stämmer med den typen av konflikter och förföljelser som beskrivs i experternas rapporter om Afghanistan. Att de nu ska utvisas är ett spel med liv och död.

Nu lyder Migrationsverkets fråga till varje person som protesterar mot sitt utvisningsbeslut: Har du nya omständigheter som kan ge dig en ny prövning?

Jag försöker hjälpa dem jag möter och därför måste jag ställa samma fråga. Men egentligen är frågan fel ställd. Rätt frågor ska ställas både till Migrationsverket och politikerna: Hur många nya omständigheter i Afghanistan krävs innan Sverige stoppar utvisningarna? Och hur ska en skyddsbehövande bära sig åt för att bli trodd?

Kvinnan mittemot mig svarar än en gång:

- Jag har varit här i tre år.

… och nu kan du lägga ännu en till raden av personer som inte kan hjälpa dig, tänker jag.

Men hon fortsätter:

- Jag har varit här i tre år. Du är den första som lyssnat.

De orden är uppfordrande. Men mest av allt blir jag ledsen.

Tre år och ingen som lyssnat.

 Sanna Vestin, ordförande i Flyktinggruppernas Riksråd, FARR

Observera att FARR är en frivilligorganisation utan anställda. Vi kan tyvärr inte lova att gå in i alla afghaners enskilda ärenden. Skicka inte in handlingar till FARR utan att vi kommit överens om det! Försök i första hand att vända dig tillnärmaste lokalgrupp!

6 juni i Stockholm: Manifesterade för Flyktingamnesti !

Soldaritet och asylkamp på Sergels torg. Istället för att grilla i det fantastiska vädret eller delta i det kungliga firandet på Skansen samlades idag 500 människor på Sergels torg för att kräva allmän flyktingamnesti i en manifestation av Asylrörelsen Stockholm. Det var en landsomfattande protestdag idag med manifestationer runt om i landet (artikel kommer imorgon).

Stämningen var påtaglig när kraven på amnesti ekade och livemusik av bl a folktrubaduren Jan Hammarlund och den afrikanska dansgruppen Wombere varvades mellan talen.

- Idag på Sveriges nationaldag, hålls manifestationer för flyktingamnesti i Boden, Sundsvall, Gävle, Stockholm, Göteborg, Borås och Malmö. Asylrörelsen Stockholm kräver inte bara flyktingamnesti – Vi kräver lika rätt till vård, utbildning och svenska kollektivavtal. Och vi menar inte den rätt till vård och utbildning riksdagen beslutat ska gälla från 1 juli – där rätten till vård för vuxna papperslösa är begränsad till det luddiga begreppet ”vård som inte kan anstå”. Vi talar om en rätt att även i praktiken våga besöka vård och skola utan att bli upplockad av polis och skickad ut ur landet.
Det var budskapet från första talaren Faryana Ashgari som talade för nätverket Asylrörelsen Stockholm.

Petri Myllykoski från Kommunal Nobinatrafiken talade om den fackliga kampen:
- De nya reglerna för arbetskraftsinvndring som Miljöpartiet hjälpte regeringen att få igenom, betydde att makten hamnade hos arbetsgivarna, som nu kan sälja arbetstillstånd och utnyttja arbetare till lägre och sämre villkor. De är i en total beroendeställning till arbetsgivaren. Klagar man går man åka hem. Fackliga organisationer måste få vetorätt för att försäkra att alla får kollektivavtal och bra villkor. En annan viktig facklig fråga är att vägra medverka vid tvångsutvisningar, vi bussförare på Nobinatrafiken har ställt oss bakom ett sådant upprop. Vi uppmana andra, som piloter, kabin- och flygplatspersonal, lastare, flygtekniker m fl att ställa sig bakom uppropet - och vägra medverka i utvisningar.

- Asylkämpar, antirasister! I dag ökar klassklyftorna, den strukturella rasismen frodas och asylrätten kränks. därför samlas vi och påminner varandra om omde t arbete vi har framför oss och hämtar styrka i de segrar vi vunnit (dagens dom från Europadomstolen som slår fast att ensamkommande barn ska i regel prövas av det senaste landet och inte skickas mellan länder). I vårt Sverige ska alla barn - med eller utan tillstånd - tryggt kunna gå till skolan utan att känna rädsla för att hämtas av polisbil. I vårt Sverige ska bröllop inte stormas av gränspolis, sa Christina Höj Larsson, riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

Hon föredrog också Vänsterpartiets konkreta program, t ex att ändra utlänningslagen så att de behöver skydd får det och som ett första steg mot amnesti ge uppehållstillstånd till alla vuxna som levt gömda i minst fyra år samt alla barn som ännu inte fått uppehållstillstånd fyra år efter det att de först ansökt om asyl.

Mattias Bernhardsson, kommunfullmäktigeledamot för Rättvisepartiet Socialisterna, öppnade sitt tal med starka berättelser från hungerstrejkande barn han mötte i Gävle. Han talade också om nödvändigheten att en flyktingamnesti genomförs tillsammans med en ordentlig utbyggnad av den gemnsamma välfärden, av bostäder och arbete:
- Detta är en kamp som förenar alla som drabbas av dagens sanslösa plundring av vår gemensamma välfärd, som drabbas av diskriminering, lönedumpning, arbetslöshet eller andra knytnävar av samma högerpolitik. Det är samma maktelit, det är samma högerpolitik, det är samma ekonomiska system; Som reser murar mot de skyddsbehövande, som exploaterar migrantarbetare för vinst, som demonterar vår gemensamma välfärd; Och sen skyller ifrån sig på de som har det allra sämst – migranter och flyktingar. De som säger att vi måste våga tala om flyktingmottandets kostader – men sen inte vill diskutera JAS-projektetes kostnader, eller vad bankernas och storföretagens vinster kostar oss. Hur många liv kan räddas om vi avskaffar kungahuset och deras sanslösa festande på våra skattemedel? Men det får man vill inte säga i det här landet längre...., sa Mattias med applåder och skratt som svar.

Yuni Villarroel talade för Studenter mot rasism. Hon pratade om hur motståndet kan byggas:

- Vi vill att studenter ska ta kampen, inte bara här och idag, utan också organisera sig i klassrummen. Det behövs nu när det från och med höstterminens start är tänkt att papperslösa flyktingar ska få rätt till vård och skola. Detta enligt den nya överenskommelsen mellan Miljöpartiet och de borgerliga regeringspartierna. Varför behövs det då organisering? Jo, därför att rätten till skola finns bara på pappret - inte verkligheten. Polisens upptrappade jakt på papperslösa flyktingar fortsätter, t ex till och från skolan . I verkligheten kan polisen uppsöka vårdinrättningar precis som de redan gör idag och plocka de som sökt vård för att sedan deportera dem. Därför är det viktigt att vi organiserar oss på skolorna. Om papperslösa elever plockas av polis måste vi appellera till skolans alla elever och personal och agera, kampanja, demonstrera och kräva att deportationen stoppas.

Amineh Kakabaveh, ordförande för föreningen varken hora eller kuvad, talade deras arbete med asylsökande kvinnor och om tidigare flyktingamnestikamp:
- Tidigare flyktingamnestier visar att det är bara när det finns en tydlig opinion för en öppen och human flyktingpolitik som ser människor av kött och blod och inte som en vara, kapital eller tjänst för marknadens tillgodogörande.

Bland talarna fanns också Tami från nätverket Ingen människa är Illegal, Therese Leonore Johansson för organisationen Papperslösa Stockholm och Dror Feiler - musiker och politisk aktivist - som uppmanade till civil olydnad mot polisens jakt på flyktingar.

Många kom fram till scenen efter demonstrationen och skrev upp sig på kontaktlistor efter att konferencieren Lina Westerlund avslutat manifestationen med en uppmaning att bli aktiv i asylkampen.

Photos by Basir Seerat 

Source of Text : Rshaninge