Jag kan inte samtala längre, ska hinna med en buss. Men kvinnan mittemot tittar uppfordrande på mig och vill bara säga en sak till.
- Jag har varit tre år i Sverige. Kan det verkligen vara sant att de där tjugo minuterna var min enda rättighet?
Jag vet vad Migrationsverket skulle svara. Du har haft en asylutredning. Du fick ett offentligt biträde. Du fick framföra alla dina synpunkter. Du fick överklaga till domstol.
Men tjugo minuter var tiden det tog innan asylintervjun havererade. Sedan började kvinnans lilla baby gallskrika och lät sig inte lugnas. Kvinnan var fortfarande utmattad efter flykten. Nu hade hon och babyn åkt tåg ett halvt dygn för att hon skulle intervjuas i en annan del av landet. Vid intervjun träffade hon sin advokat för första och enda gången.
- Kan du inte lugna henne? undrade handläggaren, som också var stressad. – Vi måste fortsätta!
Kvinnan kunde inte ens minnas vad hon sa under resten av intervjun, bara att hon inte kunde samla sig och tänka klart. Hon bad om att få en ny intervju så hon kunde ordna barnvakt.
Det gick inte. Inte heller kunde hon få träffa advokaten. Sånt kostar för mycket när det skiljer hundra mil. Några veckor senare får hon avslag – med motivering att hon berättat så lite om händelserna som drev henne på flykt.
Det är så mycket som är fel eller fattas i beslutet. Kvinnan vet inte ifall rättelserna når fram. Hon vädjar om muntlig förhandling i domstolen. Nej, hon vädjar inte, hon kräver det. Hon skriver själv ner missförstånden och skickar in dem.
Jag ser i handlingarna att Migrationsverkets avslår för att kvinnan inte är trovärdig. I sådana fall ska man ha rätt till muntlig förhandling. Men kvinnan nekas muntlighet. Domstolen går runt praxis genom att byta spår. Istället för att gå in på trovärdigheten skriver domstolen att skälen inte räcker.
Skälen. Vilka skäl, de där som står i Migrationsverkets beslut? Eller de där som hon inte hann berätta på sina tjugo minuter, de som hon inte fick tillfälle att komplettera och som domstolen inte tillät henne att komma och berätta om?
- Du har blivit illa behandlad, säger jag. Men nu är det som det är. Du får ingen ny prövning om vi inte kan lägga fram några nya omständigheter som du inte kände till när besluten togs.
Jag är förbannat trött på att behöva säga den repliken.
Jag hade rest för att träffa en rad av de afghaner som riskerade livet i en hungerstrejk hellre än att behöva utvisas. Jag hade räknat med att diskutera vilka risker de ser med att återvända.
Jag hade räknat med att få höra nya detaljer om vad de utvisningshotade befarar ska hända i Afghanistan nu när motståndsgrupperna laddar upp inför att de utländska trupperna lämnar landet. Jag hade räknat med nya berättelser om släktingar som dödats, och kanske även någon berättelse om att det för skams skull inte går att återvända.
Men jag hade inte räknat med denna tröstlösa rad av vittnesmål om en asylprocedur som bara inte fungerar. Amatörmässig tolkning, oåtkomliga advokater, nej till muntlig förhandling.
Varje asylutredning börjar med att personens trovärdighet ifrågasätts för att id-handlingarna är dåliga, detta oberoende av hur id-handlingarna ser ut. Oftast ifrågasätts trovärdigheten också på grund av missförstånd. När advokaterna är otillgängliga rättas inte missförstånden. Utredaren bedömer att det inte är så farligt som personen påstår och så kommer beslutet att man måste återvända – om inte till hemorten så till Kabul.
Jag vet att det pågår försök med att förbättra asylproceduren. Ibland går det att få en extra intervjutid. Det finns bra advokater. Det förekommer värdigt bemötande och det förekommer muntlig förhandling. Jag vet att en stor del av afghanerna fortfarande får uppehållstillstånd. Men att proceduren fungerar bättre ibland hjälper inte dem som inte fått tillgång till allt detta – som de faktiskt har rätt till. Och den stora misstänksamheten tycks alltid finnas där.
Dessa människor har mötts av en kompakt misstro – och det trots att deras berättelser stämmer med den typen av konflikter och förföljelser som beskrivs i experternas rapporter om Afghanistan. Att de nu ska utvisas är ett spel med liv och död.
Nu lyder Migrationsverkets fråga till varje person som protesterar mot sitt utvisningsbeslut: Har du nya omständigheter som kan ge dig en ny prövning?
Jag försöker hjälpa dem jag möter och därför måste jag ställa samma fråga. Men egentligen är frågan fel ställd. Rätt frågor ska ställas både till Migrationsverket och politikerna: Hur många nya omständigheter i Afghanistan krävs innan Sverige stoppar utvisningarna? Och hur ska en skyddsbehövande bära sig åt för att bli trodd?
Kvinnan mittemot mig svarar än en gång:
- Jag har varit här i tre år.
… och nu kan du lägga ännu en till raden av personer som inte kan hjälpa dig, tänker jag.
Men hon fortsätter:
- Jag har varit här i tre år. Du är den första som lyssnat.
De orden är uppfordrande. Men mest av allt blir jag ledsen.
Tre år och ingen som lyssnat.
Sanna Vestin, ordförande i Flyktinggruppernas Riksråd, FARR
Observera att FARR är en frivilligorganisation utan anställda. Vi kan tyvärr inte lova att gå in i alla afghaners enskilda ärenden. Skicka inte in handlingar till FARR utan att vi kommit överens om det! Försök i första hand att vända dig tillnärmaste lokalgrupp!
No comments:
Post a Comment