”Det finns inga illegala människor”

Foto: Patrick Persson

LUND.På söndagen startade Asylstafetten för en humanare asylpolitik sin vandring från Malmö.

Framåt kvällen nådde de cirka 200 deltagarna Stortorget i Lund.

– Detta är bland det största som hänt i asyldebatten i Sverige. Vi har jobbat många månader för det här, säger Masoud Zahet från Aghanistan.

Syftet med den långa vandringen mot Stockholm är att skapa uppmärksamhet kring flyktingars och papperslösas situation i Sverige.

Lund var stafettens första anhalt längs de sextio milen marchväg, till fots mot huvudstaden.

Manifestationen tog sig fram i lugnt takt längs Gamla Lundavägen under eftermiddagen. Talkörer på temat "Det finns inga illegala människor" nådde djupt in i villakvarteren längs vägen.

– Vi har olika kultur - ni som bor här och vi som kommer hit. Men vi kan fixa det. Vi kan bygga på det goda och ta bort det dåliga. Det är ju det som är integration, säger Alireza Ahmadi, från Afghanistan som varit fem månader i Sverige.

Intiativtagaren till asylstafetten, Ali Ahmadi, kommer också från Afghanistan och levt länge som gömd i Sverige.

Han betonar att tanken med stafetten är att människor som sympatiserar med flyktingarnas sak ska kunna sluta upp längs vägen.

Han efterlyser också personer med lokal förankring som kan fungera som ambassadörer och arrangera kulturevenemang i samband med manifestationerna.

Ali Ahmadi, som ska gå hela vägen till Stockholm, säger sig inte skrämmas av den långa vandringen.

– På min resa till Sverige gick jag i månader genom Europa, och då hade jag inte ens mat eller trygg sovplats, säger Ali Ahmadi.

Han beskriver tiden i Sverige som en fortsatt kamp för livet, efter en lång och svår väg hit.

– Jag kommer från Ghazni, en liten stad i Afghanistan. För folkgruppen hazarer, som jag tillhör, innebär vår religion, vårt språk och vårt utseende stora problem. Vi förföljs vart vi än kommer. Därför flydde jag, berättar han.

Asylstafettens passerar på sin väg norrut bland annat Ljungby, Värnamo, Jönköping, Gränna, Linköping, Norrköping och Södertälje.

Framme i Stockholm beräknas deltagarna vara den 16 augusti. Hur många som då är kvar av de som utgick från Malmö på söndagen är ien öppen fråga.

– De som vill och orkar kommer att vara det. Och jag tror många sluter upp längs vägen. Vi vill skapa kontakt med människor ute i verkligheten och inte bara som i tv, säger Alireza Ahmadi.

Planen är att de deltagande längs vägen ska sprida sina berättelser, som personliga vittnesmål om bristande respekt för barns och papperslösas rättigheter i europeisk och svensk asylpolitik.

Samtal med människor om hur ett samhälle där Sverige blir en fristad för människor som söker skydd från krig och förföljelse kan byggas ingår också i planerna.

De deltagandes berättelser längs vägen mynnar ut i en kritik av bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna och för principen om barnets bästa - och i ett krav på ökad flyktingmottagning.

Dublinförordningen, som innebär att asylansökan prövas i det första europeiska ankomstlandet, kritiseras hårt.

– Det finns inga illegala människor, bara dåliga regler, säger Alireza Ahmadi och pekar på en banderoll bakom sig.

I Lund avslutades dagsetappen, efter tal och uppträdande på Stortorget av dansgruppen Amor Latino, med vegansk mat och visning på Folkets bio av film kopplad till flyktingpolitik.

På måndagen fortsätter Asylstafetten norrut mot Landskrona och på tisdag kommer man till Helsingborg.

Gemensamt uttalande från "Shahmama- och Salsal Riksförbund" i Sverige och "Människorättsorganisations nyhetskälla" i Afghanistan

I söndags den 30 juni 2013 vid 7 tiden på eftermiddagen tog sig en självmordsbombare in till Hazara folks hemtrakten "Hazara Town" och sprängde sig i det tätt befolkat området, "Balkhi chawk". I attentaten omkom 30 människor, varav 9 kvinnor och 6 barn, och skadades ytterligare 70 människor.

Under senaste årtiondet har i en lång rad våldsdåd riktade mot Hazara minoriteten i Quetta Pakistan krävts cirka tusen oskyldiga människors liv. Sedan mitten av januari 2013 dödats över 300 och skadats 400 människor i flera massiva självmordsattacker.

De desperata Hazarerna lever under belägring och inte vågar gå ut att handla mat eller ta sig till arbete. De jagas på deras hemort och arbetsplatser, stoppas på vägarna mellan hem och jobb över hela Baluchistan, identifieras med ansiktsutseende och blir mordade.

Pakistans regeringen visar sig inte vara intresserad av att tillhandahålla säkerheten för Hazara minoritet. Enligt fristående jurnalisters och människorättsaktivisters undersökningar anses attackerna vara en etniskrensning, även själva staten misstänks vara inblandad.

Trotts Hazarernas protester runt om i hela världen har den här historiska verkligheten ignorerats av omvärlden inklusiv FN.

Logos Shahmama- och Salsal Riksförbund" i Sverige och
 "Människorättsorganisations nyhetskälla" i Afghanistan

Hazara folk har bott sedan Pakistan bildades och lett till en hel del av landets sociala och ekonomiska utvecklingar.

Avseende attackerna mot civilbefolkning konstaterar "Shahmama- och Salsal Riksförbund" i Sverige tillsammans med "Människorättsorganisations nyhetskälla" i Afghanistan det brutala folkmordet på Hazara minoritet i Quetta Pakistan som ett allvarligt brott mot Genève konvension om människliga rättigheter och kräver omgående stopp på det.

- Eftersom Sverige har undertecknat FN:s deklaration om allmänna mänskliga rättigheter bör landet genom politisk handling sätta press på Pakistan att stoppa förföljelsen av Hazara minoritet.

- Genom detta uttalande begärs FN, som enligt sin egn deklaration om mänskliga rättigheter har tillsynsansvar på staternas agerande mot folk, att uppmana Pakistan att skydda Hazara minoriteten i landet.

- Vi ber också nationella- och internationella nyhetskanaler att belysa det hemska situationen för Hazara minoriteten i Quetta Pakistan.

Med vänliga hälsningar

Shahmama- och Salsal Riksförbund" i Sverige och "Människorättsorganisations nyhetskälla" i Afghanistan

Samtal med afghaner: Tre år i Sverige och ingen har lyssnat

 by Sanna Vestin

Jag kan inte samtala längre, ska hinna med en buss. Men kvinnan mittemot tittar uppfordrande på mig och vill bara säga en sak till.

- Jag har varit tre år i Sverige. Kan det verkligen vara sant att de där tjugo minuterna var min enda rättighet?

Jag vet vad Migrationsverket skulle svara. Du har haft en asylutredning. Du fick ett offentligt biträde. Du fick framföra alla dina synpunkter. Du fick överklaga till domstol.

Men tjugo minuter var tiden det tog innan asylintervjun havererade. Sedan började kvinnans lilla baby gallskrika och lät sig inte lugnas. Kvinnan var fortfarande utmattad efter flykten. Nu hade hon och babyn åkt tåg ett halvt dygn för att hon skulle intervjuas i en annan del av landet. Vid intervjun träffade hon sin advokat för första och enda gången.

- Kan du inte lugna henne? undrade handläggaren, som också var stressad. – Vi måste fortsätta!

Kvinnan kunde inte ens minnas vad hon sa under resten av intervjun, bara att hon inte kunde samla sig och tänka klart. Hon bad om att få en ny intervju så hon kunde ordna barnvakt.

Det gick inte. Inte heller kunde hon få träffa advokaten. Sånt kostar för mycket när det skiljer hundra mil. Några veckor senare får hon avslag – med motivering att hon berättat så lite om händelserna som drev henne på flykt.

Det är så mycket som är fel eller fattas i beslutet. Kvinnan vet inte ifall rättelserna når fram. Hon vädjar om muntlig förhandling i domstolen. Nej, hon vädjar inte, hon kräver det. Hon skriver själv ner missförstånden och skickar in dem.

Jag ser i handlingarna att Migrationsverkets avslår för att kvinnan inte är trovärdig. I sådana fall ska man ha rätt till muntlig förhandling. Men kvinnan nekas muntlighet. Domstolen går runt praxis genom att byta spår. Istället för att gå in på trovärdigheten skriver domstolen att skälen inte räcker.

Skälen. Vilka skäl, de där som står i Migrationsverkets beslut? Eller de där som hon inte hann berätta på sina tjugo minuter, de som hon inte fick tillfälle att komplettera och som domstolen inte tillät henne att komma och berätta om?

- Du har blivit illa behandlad, säger jag. Men nu är det som det är. Du får ingen ny prövning om vi inte kan lägga fram några nya omständigheter som du inte kände till när besluten togs.

Jag är förbannat trött på att behöva säga den repliken.

Jag hade rest för att träffa en rad av de afghaner som riskerade livet i en hungerstrejk hellre än att behöva utvisas. Jag hade räknat med att diskutera vilka risker de ser med att återvända.

Jag hade räknat med att få höra nya detaljer om vad de utvisningshotade befarar ska hända i Afghanistan nu när motståndsgrupperna laddar upp inför att de utländska trupperna lämnar landet. Jag hade räknat med nya berättelser om släktingar som dödats, och kanske även någon berättelse om att det för skams skull inte går att återvända.

Men jag hade inte räknat med denna tröstlösa rad av vittnesmål om en asylprocedur som bara inte fungerar. Amatörmässig tolkning, oåtkomliga advokater, nej till muntlig förhandling.

Varje asylutredning börjar med att personens trovärdighet ifrågasätts för att id-handlingarna är dåliga, detta oberoende av hur id-handlingarna ser ut. Oftast ifrågasätts trovärdigheten också på grund av missförstånd. När advokaterna är otillgängliga rättas inte missförstånden. Utredaren bedömer att det inte är så farligt som personen påstår och så kommer beslutet att man måste återvända – om inte till hemorten så till Kabul.

Jag vet att det pågår försök med att förbättra asylproceduren. Ibland går det att få en extra intervjutid. Det finns bra advokater. Det förekommer värdigt bemötande och det förekommer muntlig förhandling. Jag vet att en stor del av afghanerna fortfarande får uppehållstillstånd. Men att proceduren fungerar bättre ibland hjälper inte dem som inte fått tillgång till allt detta – som de faktiskt har rätt till. Och den stora misstänksamheten tycks alltid finnas där.

Dessa människor har mötts av en kompakt misstro – och det trots att deras berättelser stämmer med den typen av konflikter och förföljelser som beskrivs i experternas rapporter om Afghanistan. Att de nu ska utvisas är ett spel med liv och död.

Nu lyder Migrationsverkets fråga till varje person som protesterar mot sitt utvisningsbeslut: Har du nya omständigheter som kan ge dig en ny prövning?

Jag försöker hjälpa dem jag möter och därför måste jag ställa samma fråga. Men egentligen är frågan fel ställd. Rätt frågor ska ställas både till Migrationsverket och politikerna: Hur många nya omständigheter i Afghanistan krävs innan Sverige stoppar utvisningarna? Och hur ska en skyddsbehövande bära sig åt för att bli trodd?

Kvinnan mittemot mig svarar än en gång:

- Jag har varit här i tre år.

… och nu kan du lägga ännu en till raden av personer som inte kan hjälpa dig, tänker jag.

Men hon fortsätter:

- Jag har varit här i tre år. Du är den första som lyssnat.

De orden är uppfordrande. Men mest av allt blir jag ledsen.

Tre år och ingen som lyssnat.

 Sanna Vestin, ordförande i Flyktinggruppernas Riksråd, FARR

Observera att FARR är en frivilligorganisation utan anställda. Vi kan tyvärr inte lova att gå in i alla afghaners enskilda ärenden. Skicka inte in handlingar till FARR utan att vi kommit överens om det! Försök i första hand att vända dig tillnärmaste lokalgrupp!

6 juni i Stockholm: Manifesterade för Flyktingamnesti !

Soldaritet och asylkamp på Sergels torg. Istället för att grilla i det fantastiska vädret eller delta i det kungliga firandet på Skansen samlades idag 500 människor på Sergels torg för att kräva allmän flyktingamnesti i en manifestation av Asylrörelsen Stockholm. Det var en landsomfattande protestdag idag med manifestationer runt om i landet (artikel kommer imorgon).

Stämningen var påtaglig när kraven på amnesti ekade och livemusik av bl a folktrubaduren Jan Hammarlund och den afrikanska dansgruppen Wombere varvades mellan talen.

- Idag på Sveriges nationaldag, hålls manifestationer för flyktingamnesti i Boden, Sundsvall, Gävle, Stockholm, Göteborg, Borås och Malmö. Asylrörelsen Stockholm kräver inte bara flyktingamnesti – Vi kräver lika rätt till vård, utbildning och svenska kollektivavtal. Och vi menar inte den rätt till vård och utbildning riksdagen beslutat ska gälla från 1 juli – där rätten till vård för vuxna papperslösa är begränsad till det luddiga begreppet ”vård som inte kan anstå”. Vi talar om en rätt att även i praktiken våga besöka vård och skola utan att bli upplockad av polis och skickad ut ur landet.
Det var budskapet från första talaren Faryana Ashgari som talade för nätverket Asylrörelsen Stockholm.

Petri Myllykoski från Kommunal Nobinatrafiken talade om den fackliga kampen:
- De nya reglerna för arbetskraftsinvndring som Miljöpartiet hjälpte regeringen att få igenom, betydde att makten hamnade hos arbetsgivarna, som nu kan sälja arbetstillstånd och utnyttja arbetare till lägre och sämre villkor. De är i en total beroendeställning till arbetsgivaren. Klagar man går man åka hem. Fackliga organisationer måste få vetorätt för att försäkra att alla får kollektivavtal och bra villkor. En annan viktig facklig fråga är att vägra medverka vid tvångsutvisningar, vi bussförare på Nobinatrafiken har ställt oss bakom ett sådant upprop. Vi uppmana andra, som piloter, kabin- och flygplatspersonal, lastare, flygtekniker m fl att ställa sig bakom uppropet - och vägra medverka i utvisningar.

- Asylkämpar, antirasister! I dag ökar klassklyftorna, den strukturella rasismen frodas och asylrätten kränks. därför samlas vi och påminner varandra om omde t arbete vi har framför oss och hämtar styrka i de segrar vi vunnit (dagens dom från Europadomstolen som slår fast att ensamkommande barn ska i regel prövas av det senaste landet och inte skickas mellan länder). I vårt Sverige ska alla barn - med eller utan tillstånd - tryggt kunna gå till skolan utan att känna rädsla för att hämtas av polisbil. I vårt Sverige ska bröllop inte stormas av gränspolis, sa Christina Höj Larsson, riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

Hon föredrog också Vänsterpartiets konkreta program, t ex att ändra utlänningslagen så att de behöver skydd får det och som ett första steg mot amnesti ge uppehållstillstånd till alla vuxna som levt gömda i minst fyra år samt alla barn som ännu inte fått uppehållstillstånd fyra år efter det att de först ansökt om asyl.

Mattias Bernhardsson, kommunfullmäktigeledamot för Rättvisepartiet Socialisterna, öppnade sitt tal med starka berättelser från hungerstrejkande barn han mötte i Gävle. Han talade också om nödvändigheten att en flyktingamnesti genomförs tillsammans med en ordentlig utbyggnad av den gemnsamma välfärden, av bostäder och arbete:
- Detta är en kamp som förenar alla som drabbas av dagens sanslösa plundring av vår gemensamma välfärd, som drabbas av diskriminering, lönedumpning, arbetslöshet eller andra knytnävar av samma högerpolitik. Det är samma maktelit, det är samma högerpolitik, det är samma ekonomiska system; Som reser murar mot de skyddsbehövande, som exploaterar migrantarbetare för vinst, som demonterar vår gemensamma välfärd; Och sen skyller ifrån sig på de som har det allra sämst – migranter och flyktingar. De som säger att vi måste våga tala om flyktingmottandets kostader – men sen inte vill diskutera JAS-projektetes kostnader, eller vad bankernas och storföretagens vinster kostar oss. Hur många liv kan räddas om vi avskaffar kungahuset och deras sanslösa festande på våra skattemedel? Men det får man vill inte säga i det här landet längre...., sa Mattias med applåder och skratt som svar.

Yuni Villarroel talade för Studenter mot rasism. Hon pratade om hur motståndet kan byggas:

- Vi vill att studenter ska ta kampen, inte bara här och idag, utan också organisera sig i klassrummen. Det behövs nu när det från och med höstterminens start är tänkt att papperslösa flyktingar ska få rätt till vård och skola. Detta enligt den nya överenskommelsen mellan Miljöpartiet och de borgerliga regeringspartierna. Varför behövs det då organisering? Jo, därför att rätten till skola finns bara på pappret - inte verkligheten. Polisens upptrappade jakt på papperslösa flyktingar fortsätter, t ex till och från skolan . I verkligheten kan polisen uppsöka vårdinrättningar precis som de redan gör idag och plocka de som sökt vård för att sedan deportera dem. Därför är det viktigt att vi organiserar oss på skolorna. Om papperslösa elever plockas av polis måste vi appellera till skolans alla elever och personal och agera, kampanja, demonstrera och kräva att deportationen stoppas.

Amineh Kakabaveh, ordförande för föreningen varken hora eller kuvad, talade deras arbete med asylsökande kvinnor och om tidigare flyktingamnestikamp:
- Tidigare flyktingamnestier visar att det är bara när det finns en tydlig opinion för en öppen och human flyktingpolitik som ser människor av kött och blod och inte som en vara, kapital eller tjänst för marknadens tillgodogörande.

Bland talarna fanns också Tami från nätverket Ingen människa är Illegal, Therese Leonore Johansson för organisationen Papperslösa Stockholm och Dror Feiler - musiker och politisk aktivist - som uppmanade till civil olydnad mot polisens jakt på flyktingar.

Många kom fram till scenen efter demonstrationen och skrev upp sig på kontaktlistor efter att konferencieren Lina Westerlund avslutat manifestationen med en uppmaning att bli aktiv i asylkampen.

Photos by Basir Seerat 

Source of Text : Rshaninge

"Hungerstrejken är vårt enda val - vi dör hellre här än åker tillbaka"

400 gävlebor slöt upp i igår till stöd för de hungerstrejkande afghanska
ungdomarna. De får hjälp av meddemonstranter för att orka gå med i marschen.
Foto: Mattias Bernhardsson

Av Mattias Bernhardsson

Sedan den 3 maj har åtta afghanska barn och ungdomar hungerstrejkat i Gävle. När jag träffar dem i tältet utanför Migrationsverkets lokaler har de inte ätit på åtta dagar. Samtliga har hämtats akut med ambulans vid minst ett tillfälle men sen tagit sig tillbaka till tälten och fortsätt hungerstrejka. De har bestämt sig: Vi dör hellre här än åker tillbaka. 

Foto: Mattias Bernhardsson

Morteza Alizadeh
Foto: Mattias Bernhardsson

- Jag har flytt hela livet. Jag är född i Iran, som papperslös afghan. Polisen slog oss hela tiden. En dag kom jag bort från pappa, jag har inte sett honom sedan dess. Jag kunde inte längre försörja min familj. Så vi flydde och lyckades ta oss till Italien. Polisen slog oss där också. De tvingade oss att skriva på en papper med text på italienska och sa att vi skulle åka vidare till ett annat land. Men när vi kom hit sa de att vi måste tillbaka till Italien. Vi vill inte åka tillbaka dit, vi slutar på gatan där. De dagar kyrkan var stängd hade vi ingenting att äta. Jag dör hellre här, en värdig död och en värdig begravning, säger Morteza Alizadeh, 17 år gammal.

Morteza är orklös. En ung tjej som sitter bredvid i tältet lyfter upp hans huvud och ger honom vatten. Hon berättar hur livet ser ut för många barn i Afghanistan:
- Har man inte ett redan ett nätverk av folk i Afghanistan är risken stor att man råkar illa ut. Man kan tvingas sälja droger, tvingas till att bli sexslav eller barnsoldat.

Qorban jabbar med familj
Foto: Mattias Bernhardsson

Även äldre afghanska flyktingar har anslutit till hungerstrejken:
- Jag flydde Afghanistan efter hot från folk i regeringen och polisen. Jag hungerstrejkar för min familj. Jag har en son på 11 månader, som är född här i Sverige. De måste lyssna på oss, vi kan inte återvända,säger Qorban Jabbari, 29 år.

De berättar att många gävlebor kommit för att visa sitt stöd, lämnar filtar och frågar om de behöver någonting. I förra vecka organiserade SUF en skolstrejk med 200 elever till stöd för de hungerstrejkande.

Foto: Mattias Bernhardsson

De hungerstrejkande följde med oss för att delta i manifestationen "För rätten att stanna" där 400 slöt upp. De hade skrivit ett eget tal som som en av dem lästa upp:
- Vi är afghanska flyktingar. Men många av oss har aldrig sett Afghanistan. Delar av landet styrs av talibanerna, andra av en korrupt regering. Vi har varit på flykt i många länder i många år. Vi har gömt oss i lastbilar, där många dog av syrebrist. Vi har gått över gränser till fots. Nu är vi här. Hungerstrejken är vårt enda val - vi dör hellre här än åker tillbaka, sa en av de hungerstrejkande ungdomarna och brast i gråt. 

Alla som stödjer asylkampen men inte 'orkar' demonstrera borde tänka på de hungerstrejkande som inte ätit på åtta dagar och ändå gick med i marschen, några halvvägs, andra hela vägen. Morteza och Afsun, 17 år gamla, fick lämna manifestationen i ambulans.

Mattias Bernhardsson

> Skriv under namninsamlingen
> Sprid eventet för den landsomfattande protestdagen för flyktingamnesti 6 juni

Foto: Amanda Kujansuu
En av barnen hämtas av ambulans

Från demonstrationen:

400 gävlebor slöt upp i manifestationen "För rätten att stanna", till stöd för de hungerstrejkande flyktingarna.

Mattias Bernhardsson, kommunfullmäktigeledamot för Rättvisepartiet Socialisterna i Haninge, talade på manifestationen:
- Regeringens flyktingpolitik är inte bara inhuman - den är rasistisk. Olika saker gäller för olika människor. Jag ska ta ett exempel och jag vill att ni på Migrationsverket hör det här också. Citat: "Det går inte göra någon samlad bedömning av läget i Afghanistan". Så säger Migrationsverket. Men så här säger UD, d v s regeringen om resor till Afghanistan: "Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från alla resor till Afghanistan." Varför tillåter då UD att Migrationsverket och Gränspolisen ordnar tvångsresor till just Afghanistan? Svaret är: De är inte svenskar. Är du inte svensk är ditt liv inte lika mycket värt. Man säger att alla som söker asyl har fått en rättssäker prövning. Att de som har skyddsskäl får stanna. Och för dem som får avslag - så är det inga problem att åka - d v s om du inte är svensk. Men det nu är så säkert - varför är människor beredda att hungerstrejka till döden? Varför gömmer sig folk här i Sverige? Vem väljer frivilligt att att leva utan inkomst, utan riktig bostad, utan vård, i många fall utan skola till barnen. Skulle Billström ta sin familj till Afghanistan? frågade Mattias och ett rungande Nej blev svaret från publiken.

I sitt tal tog Mattias upp om den landsomfattande protestdagenför flyktingamnesti 6 juni och reste krav på lika rätt till vård, utbildning och svenska kollektivavtal samt massiv upprustning av välfärden med arbete och bostäder åt alla.

Demonstrationens initiativtagare Juma Lomani, från Riksförbundet Shahmama och Salsal, kritiserade i sitt tal Dublinförordningen som innebär att flyktingar skickas till länder där de misshandlas systematiskt, som t ex i Italien och Ungern.

Foto: Mattias Bernhardsson

Vänsterpartiets riksdagsledamot och migrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsen krävde att barnkonventionen måste göras till svensk lag.

- De här barnen har varit här omkring två år och lär sig svenska, har fått vänner men alltid levt i ovissheten om framtiden. De har nu fått veta att de inte får stanna i Sverige utan ska slängas ut till ett land i krig där mord, tortyr och förföljelse är vardag. Jag har bett politikerna i Gävle kommun att ta ställning för de hungerstrejkande barnen. Att vi här i Gävle kommun ger barnen en fristad där de kan leva och bo, gå i skolan, skaffa kompisar och en framtid, sa Mario Izquierdo, som talade för Vänsterpartiet i Gävle. 

Mario, som också är styrelsemedlem i LO Gävle, har väckt förslaget att kommunen - som styrs av S, V och MP - ska använda civil olydnad och proklamera Gävle som en fristad mot utvisning av ensamkommande flyktingbarn. Det socialdemokratiska kommunalrådet Carina Blank har dock vägrat ens uttala sig om de hungerstrejkande barnen och har haft mobilen avstäng i flera dagar.

I Holmsund och Boden hungerstrejkar också afghanska flyktingar. I Holmsund har de sex ungdomarna hungerstrejkat sedan den 14 april och i Boden har både ungdomar och vuxna hungerstrejkat sedan 18 april.

Source:  RS Jordbro

Beredda att dö – för att få stanna

BODEN. De har hungerstrejkat i nästan två veckor.

Men de elva männen från Afghanistan har kroppar som säger ifrån – och de pendlar mellan sjukhuset och protesten vid Migrationsverket i Boden.

– De dör hellre än att bli utvisade, säger Barbro Hällgren Andreasson, sjuksköterska och frivilligarbetare vid Röda korset.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16698437.ab

De har bott i Sverige i allt från sju till drygt ett år. Men de elva män som nu ligger på uppblåsbara madrasser, under täcken och filtar vid Migrationsverkets lokaler i Boden ska alla utvisas ur landet.

Det vill de inte, utan är rädda för att återvända till krig och förföljelse i Afghanistan. Flera av dem är övertygade om att en säker död väntar i hemlandet.

Därför är de beredda att dö här, på smutsiga madrasser på en stentrappa i ett nära nollgradigt Boden. Sina munnar har de tejpat över med packtejp.

– Det är inte bara männen som ska utvisas utan även deras familjer. De har bestämt sig för att dö här så kanske familjen får stanna, säger Ahmad ”Zaki” Aklil Khalil.

”Zaki” kommer själv från Afghanistan, men har till skillnad från sina vänner ett permanent uppehållstillstånd i Sverige. Han har arbetat som tolk och är talesperson åt de hungerstrejkande männen.

Hämtas med ambulans

När Aftonbladet besöker protestplatsen är bara tio män närvarande – en har hämtats till sjukhus. Dit har de alla varit, ofta flera gånger, efter att de fallit ur medvetande. Men efter lite dropp så har de alla kommit tillbaka och lagt sig och fortsatt strejken.

En av männen, Hashimi, har tidigare varit riktigt dålig och visar dåliga tecken när vi är där.

Barbro Hällgren Andreasson, sjuksköterska och frivilligarbetare på Röda korset, agerar direkt.

Efter att ha mätt blodtryck och puls kallar hon efter en ny ambulans som för Hashimi till sjukhuset – igen.

– Han ville inte åka med ambulansen. Han har ju bestämt sig för att dö. Men han är nog så svag nu att han inte förstår hur illa däran han egentligen är, säger Barbro.

Hon har vakat vid männens sida sedan hungerstrejken började, och efter ett liv i sjukvårdens tjänst, bland annat som operationssköterska, ser hon till att männen får hjälp när de blir allt för dåliga.

– De mår inte bra. Frågan är hur deras inre organ ser ut. De har ju syrebrist i hjärnan och dåligt blodtryck. En dag hade vi tre som kollapsade samtidigt.

Samtliga har fått avslag på sina asylansökningar och ska skickas till Afghanistan, men hoppades att en gemensam skrivelse skulle kunna få Migrationsverket att få till en resning på domstolsbesluten om utvisning.

Fick negativt besked

Men för åtta av de elva männen kom ett negativt besked under Valborgsmässoafton. Skrivelsen gav inte skäl att öppna upp fallen igen, enligt Migrationsverkets bedömning.

– Vi tittar ju på skrivelsen och om det är något som anförs där, kanske en ny händelse i hemlandet, som domstolen tidigare inte känt till och kunnat pröva kan ärendena öppnas upp på nytt, säger Mikael Ribbenvik, operativ chef vid Migrationsverket.

Så var inte fallet för åtta av de hungerstrejkande, trots att 75 procent av asylsökande från Afghanistan får skydd i Sverige. Bland barn får 95 procent stanna.

Men Migrationsverkets beslut kan överklagas.

– Själva utvisningarna är ju stoppade eftersom så fort man anför nya skäl stoppas de. Och våra beslut kan i sin tur överklagas av domstol igen, säger Mikael Ribbenvik.

Han är bedrövad över situationen, men menar att Migrationsverket inte kan göra något.

– Det är ju en fruktansvärd situation att människor ligger där och har satt tejp över munnen samtidigt som dagarna tickar på. Det är jättefarligt och jätteallvarligt. Som människa vill man ju rycka fram ett uppehållstillstånd för att de ska sluta, men vi är ju lagstyrda och inte åsiktsstyrda.

Hoppet de hungerstrejkande i Boden står nu till att nästa överklagan kan vinna gehör hos domstolen.

Till dess kommer ”Zaki” att stå vid sina afghanska vänners sida när de uthärdar ännu en nollgradig natt vid Migrationsverket i Boden.

– Hungerstejken kommer att fortsätta för att vid någon punkt sluta i katastrof. Då kommer det vara för sent.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16698437.ab